teesa

Det är nämligen så att jag brusar upp rätt så lätt, å rätt så ordentligt.
Jag kanske ser snäll och söt ut, men skenet bedrar. Jag är ond!

Jag blir arg på allt och alla, jag är den på jobbet som nya är rädda för (iaf vissa) för att jag är otrevlig, bitsk, ohjälpsam och jävlig.

Retas tycker jag är roligt.

Gillar inte jag nån så vet alla det och gör bäst i att börja ogilla offret dom med på en gång för att slippa undan min vrede.

Om jag hade haft en laptop klistrad på magen så att jag kunde blogga dygnet runt, eller hade en sekund över mellan de oändliga kundmötena på jobbet.. då skulle ni få se på annat.

Minst 10 gånger om dagen blir jag riktigt förbannad och vill döda någon. Varje gång tänker jag att det där, det ska jag banne mig skriva om i min blogg... Nu ska dom få se..

Men så står jag där på jobbet, tiden finns inte. Ilskan sinar. Sen sitter jag där på kvällen, trött, lite småberusad och har helt glömt bort vad det var som jag var så arg på tidigare. Sen kommer jag kanske på det. Men det kommer liksom aldrig till sin rätt eftersom de äkta känslorna svalnat. Hatet. Är borta.

Men summan av karde.. vad fan det nu heter.. är att jag är en ganska agressiv människa. Ibland tror jag att folk tycker illa om mig för det, men det känns som om ganska många uppskattar det. Jag menar, glimten i ögat finns där varje gång, vid varje utbrott. Man måste bara titta lite nogrannt för att se den...