Lägenhetstjaffs och den maximala friktionen.
Surt nog så är ju smaken som baken, förutom när det gäller lägenheter. ALLA tyckte ju såklart att den var toppen. Vilket är mindre bra då man ligger på plats 34. Att det bara tog nån minut att gå till stationen, 13 min kvar till Centralen gör ju inte lägenheten mindre attraktiv... Skit.
Direkt när jag kom in i lägenheten svävade mina tankar iväg kring hur lägenheten skulle kunnat inredas. Hur mina möbler skulle kunna placeras. Mitt liv i min nya lägenhet uppenbarades framför mina ögon. Dessa tankar har inte försvunnit under dagen. I mitt inre har jag redan slagit de 33 andra som va före mig i kön. Jag har redan flyttat, packat upp och börjat mitt nya liv. Jag har redan börjat fundera på vilka jag ska bjuda på inflyttningsfesten. Hur jag ska inreda den minimala balkong som fanns till lägenheten. Hur jag och Pontus skulle laga romantiska middagar i det stora köket. (Som man faktiskt inte bara kunde gå runt i och laga mat obehindrat, utom dessutom ställa ett stort matbord i).
Fan. Tre år i kön. Vad hjälper det???
Som grädden på moset håller jag på med fysik. Kanske hade varit smart att öppna böckerna lite tidigare. Men gud, va krångligt det är. Krafter. They are everywhere. Räcker det inte med att vi vet det, att vi fårstår att dom finns. Varför måste vi lära oss att räkna ut resultanter och den totalt utbildade friktionen. Panik. KS om en vecka exakt. Tre minuter till totalkaos i pallet.
Fan. Tre år på Östra Real. Vad hjälper det???
Ibland är det inte svårare än så...
Ibland får man visa sig svag.
Ibland får man sträcka fram en hand och säga, jag orkar inte... hjälp mig.
Jag smsade Pontus, skrev att jag inte ville vara ensam ikväll.
Han är på väg hit nu. Jag behövde inte kräva. Bara säga att jag inte ville vara ensam, att jag behövde honom ikväll.
Jag känner mig lite dum för att han sitter och åker hela långa vägen så här sent..
Men jag är så jävla glad att han kommer hit! Till mig!
varför är man alltid ensam när man är ensam?
Folk berättar för mig att jag är rolig, folk berättar för mig att jag är smart. Folk låter mig veta att jag är lite rund, fine, men faktiskt ser rätt bra ut. Varför kan jag inte se det själv? Varför kan jag inte lita på mig själv, låta mig vara bra. Jag kan sitta och titta på kort på mig själv och tänka "hon ser ju inte så tokig ut som jag trott" Hon, inte jag. Dom bilder där hon ser fet och ful ut, det är jag. Varför måste det vara så, varför måste jag vara så satans envis.
Jag vill inte vara ensam ikväll. Men jag vågar inte blotta mig för någon. Vågar inte kräva att nån kommer hit. Inte ens Pontus. Jag vill att han ska komma hit, men jag vet att han ska upp sjukt tidigt imorn. Så jag vill inte tvinga hit honom. Men jag önskar att jag kunde skicka över några telepatiska tankar till honom, eller vem som helst men helst honom. Så att han kom hit. Nu.
Jag vill inte vara ensam med mig själv idag.
ibland vet man inte va man vill.. ju
Va jobbigt det är när man börjar tvivla på någonting. Något som man hela tiden varit så säker på.
Frågan är väl om man tvivlar på det som är eller kanske faktiskt bara tvivlar för att få det gjort. Allt måste väl kännas fel ibland eller? Man måste väl sätta sig in i det värsta tänkbara bara för att redan ha det gjort en gång, om det skulle hända på riktigt?
Det är jobbigt när tvivel dyker upp. Har man gjort rätt val? Är man på rätt plats? Är man den människa man vill vara? Klär man sig som man vill, pratar man, umgås, för sig som man vill? Har man valt rätt framtid? Rätt utbildning? Är det bra eller dåligt att ta studielån, är det värt det?
Kommer det klarna när man blir äldra eller kommer frågorna bara bli fler? Handlar det om att nöja sig eller finns det någon som är lycklig med sina val livet ut?
Just nu känner jag mig osäker. Är kth rätt? Va ska jag välja för inriktning, kommer jag ens klara det?
Kommer jag någonsin kunna ha ett jobb "för evigt". Jag vill skriva, rita, dansa, sjunga. Vara kreativ. Sminka, skratta, läsa, älska, leva. Jag vill bli smart, skaffa barn (om några år), gifta mig (om ännu fler år), åka till Pontus landställe, softa i Dalarna, jag vill skrika, springa och hoppa omkring på ett ben. Jag vill sluta äta medicinen som bara gör mig loj å fetare och fetare. Jag vill bara vara jag. Jag vill åka utomlands, uppleva, åka på weekends me Pontus överallt.
Jag vet att om jag ska kunna ha ett liv där alla dessa roligheter ska ingå, då måste jag utbilda mig, måste ha ett jobb. Men just nu vill jag inte ens öppna fysikböckerna. Kan inte. Vill inte. Det går inte. Det känns som om min kropp har tagit över beslutanderätten om vad vi (jag och min kropp) ska göra. Jag vet vad jag borde göra. Men jag vill inte. Så jag gör det inte.
ÅÅÅh, jag skulle kunna sitta här och skriva om vad jag gör, inte gör, borde göra.. hela kvällen. Men det ska jag inte. Jag ska titta vidare på cold case... som jag gillar som fan. Sen ska jag ev äta lite glass och ha ångest för det.. å sen ska jag prata i telefon med Pontus. Sen ska jag gå och lägga mig och slå bort alla tankar som att jag borde ha pluggat ikväll..
God natt.
det är jag mot blodet idag.
Som vill ut.
Jag känner hur det rastlöst flyter omkring i trånga slangar,
längtar efter att flyta fritt.
Jag känner att jag inte är redo att släppa fram det, blodet.
Önskar att jag kan intala min kropp att vänta. Lite till.
Det är jag mot blodet idag. Jag känner hur det skriker efter luft,
letar efter en väg ut, kämpar, pulserar, krigar.
------
För i helvette! Här går man och skjuter upp sin mens för att kunna kramas lite på sin födelsedag med sin älskade pojkvän (vilket man förtjänar)
Men mensen är inte med på min melodi, Icke! Mens vill vara mens. Kvinnans kropp vill lida. Mensen kämpar, gör mig illa. Det gör ont. Men jag tänker inte ge mig. Inte innan kartan är slut. HA!
