teesa

Allt har en början, allt har ett slut. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Folk vi älskar, skrattat med, delat våra tankar och vårat liv med. Alla ska de en dag försvinna. Jag vet inte om jag orkar se alla jag håller kära ryckas ifrån mig. Det är inte många som vet det, men jag är ruskigt rädd för döden. Inte bara för den dagen jag själv ska lämna denna jord för gott, utan för att dom jag bryr mig om kan tvingas lämna den tidigare än mig.

Jag var på begravning idag. Lennart Sjöberg, mammas mosters man. Trots att jag inte träffat honom på ett år och egentligen aldrig kännt honom så nära så lämnar han mig med minnen. Minnen av den där dagen vi var på deras landställen som barn, hans röst, sättet att gå. Men begravningen startade även andra känslor. Sist jag satte min fot i Spånga kyrka var det morfars kista som stod där framme. Jag minns inte mycket av hans begravning. Jag bara grät och grät och ville att han skulle vakna upp igen. Men det gjorde han inte.

Jag kommer aldrig sluta sakna min älskade morfar. Han togs ifrån mig innan jag var redo, innan någon var redo. Inte ens han själv var nog redo att ta det där sista andetaget. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag svek honom. Jag skulle ha suttit vid hans sida på sjukhuset, dag in och dag ut. Såsom han hade gjort om jag legat där. Men det gjorde jag inte. Jag klarade inte av att se honom så svag. Jag kommer att bittert ångra mig resten av mitt liv. Man önskar att man bara kunde få se honom en gång till, hålla hans hand och säga att allt kommer att bli bra. Men så är det inte alltid. Fan, vad jag saknar dig morfar. Det känns som ett stort hål i hjärtat på mig. Jag skiter i att det låter klychigt. För så känns det. Som om en del av hjärtat slutade fungera i samma ögonblick som telefonen ringde den där morgonen. Hade jag bara åkt dit kvällen innan, hade ´jag kunnat få se dig en gång till. Fan.

Ibland kan det ta ett tag innan man inser varför någon varit så speciell för en. Morfar var den enda som trodde på mig. Det är inte helt sant i och för sig. Det finns många som bryr sig om och tror på mig. Men inte som morfar. Inte så villkårslöst. När jag sökte till Åsa tvivlade hela min familj på att jag skulle komma in. Utan morfar. Hon kommer in, var det enda han sagt till min mamma då dom disskuterat saken. And I did. Tack vare att morfar ängnade en hel dag åt att köra mig till min audition i Sköldinge. Jag kommer aldrig glömma den gången när jag var kanske 15 år och hittade en underbar långklänning i en affär. I Skärholmen i pausen på en fotbollsmatch. En klänning jag visste att jag aldrig skulle få. Vem åkte tillbaka och köpte den? Morfar. På min önskelista som jag skrivit upp på Zanzlösa smycket inför min student, hade han utan att tveka pekat på det dyraste på listan och sagt; det halsbandet ska hon ha! 

Ettav mina starkaste minnen är från min student. När jag kom ut i folkhavet och tillslut hittade min familj. Att få krama om min cancersjuka morfar, som grät då han inte trott att han skule få uppleva den dagen. Dagen då hans äldsta barnbarn tog studenten. Morfar, det gör ont i mig att du aldrig kommer att få se Frida, eller kusinerna ta studenten. Du kommer inte få träffa dina barnbarnsbarn. Du kommer inte att se oss växa upp och vi, vi kommer aldrig mer få skratta åt dina dåliga skämt. Se dig springa ut mitt i en åker med din kamera. Se dig låta hela världen stanna då ett flygplan passerar oss.

Du är saknad morfar. Fan va du är saknad! Det slutar aldrig göra ont. Du skulle inte ha lämnat oss. Inte än.

Jag saknar dig morfar, jag älskar dig och jag är tacksam för den tiden jag fick med dig.
Världens bästa morfar!