teesa

Vissa dagar kan jag känna mig hur ensam som helst. Det känns som om ingen förstår, ingen finns här för mig, ingen bryr sig på riktigt. Varför är det alltid just dom dagarna man faktiskt även är ensam? Då man verkligen behöver prata men ingen finns där att prata med. Man vet att man kan plocka upp telefonen, prata, be om sällskap. Men det gör man inte. Eller så är det just det man gör, man ber om sällskap men sådär fisförnämt... "jag vet att det blir sent men kan du inte komma över". Varför säger man inte "du måste komma hit, jag kan inte vara ensam med mig själv just nu" Då får man väl skylla sig själv för att man är ensam? Eller?

Folk berättar för mig att jag är rolig, folk berättar för mig att jag är smart. Folk låter mig veta att jag är lite rund, fine, men faktiskt ser rätt bra ut. Varför kan jag inte se det själv? Varför kan jag inte lita på mig själv, låta mig vara bra. Jag kan sitta och titta på kort på mig själv och tänka "hon ser ju inte så tokig ut som jag trott" Hon, inte jag. Dom bilder där hon ser fet och ful ut, det är jag. Varför måste det vara så, varför måste jag vara så satans envis.

Jag vill inte vara ensam ikväll. Men jag vågar inte blotta mig för någon. Vågar inte kräva att nån kommer hit. Inte ens Pontus. Jag vill att han ska komma hit, men jag vet att han ska upp sjukt tidigt imorn. Så jag vill inte tvinga hit honom. Men jag önskar att jag kunde skicka över några telepatiska tankar till honom, eller vem som helst men helst honom. Så att han kom hit. Nu.

Jag vill inte vara ensam med mig själv idag.