teesa

Jag och Ylva åkte på gratiskryssning som hon fått via Ikea. Alla vet vi ju att gratis är gott! Men, belive me when I say.. en gratis kryssning blir aldrig gratis i slutänden.. hehe. Vi gjorde av me en hel del stålars båda två..

Men kul hade vi! Vi va lite sega (vi åt lunch på Golden Hits och blev typ magsjuka, rekomenderas icke!) så vi började kryssningen med att väldigt vuxet sova en timma. Sen satt vi på hytten och gjorde oss fina. Ylvas ögonbryn tog en halv evighet att noppa då dom är det mest ondskefulla ting jävulen skapat! Men skam den som ger sig.. Tillslut var hon vacker som ingen annan, med två ögonbryn som såg lika dana ut.. najs..

Vi satt på hytten rätt länge för att sedan dra upp och dansa. Ylva är singel och hittade snart en gutt. Kände mig lite övergiven på dansgolvet men hittade två rockers jag dansa med en stund. Sen fick jag till min stora lycka syn på två bögar som dansade intimt med varandra. Najs tänkte jag! Bögar brukar gilla mig.. och det är helt safe om Pontus undrar om jag hängt me nån på kryssningen! Perfa! Så jag hoppar fram till dom, varpå den ena säger.. Hej! Du ska dansa med oss! And soooo I did.. Riktigt roligt var det! Sen blev jag mebjuden på efterfest i hytten. LÄTT! Jag traskar glad i hågen med mina nyvunna gayvänner till deras hytt, sitter och snackar ett tag.. Sen fråga jag hur länge dom varit tillsammans.. Tillsammans???? Frågar dom och börjar asgarva. Maan was I wrong!? Men men, ingen skada skedd.. Dom va skittrevliga så jag hängde med dom kvällen ut iaf.. roliga killar!

Kom hem. Pontus kom hit. Han var asgullig.. hehe.. verkligen asgullig.. fattar inte varför jag bara inte suger in alla komplimanger som en svamp.. att jag ibland kan få för mig att tvivla på hans känslor för mig.. När han säger att han inte fattar hur han kan ha haft sån tur, att han har världens sötaste, snyggaste och sexigaste tjej. Att han nästan är besatt av mig för att jag är så underbar :)

Hade ett litet tjaffs idag, det är lite jobbigt att vara tillsammans med någon som redan har ett barn... och allt som kommer med det. faktiskt. Samtidigt som det är underbart. Är bara rädd ibland att jag kanske borde levt livet mer innan jag träffade honom. Men så kan man ju inte säga.. när man träffat någon som får en att må så himla bra.. Inte lätt. Men det va skönt att få ur sig lite jobbiga tankar. Det vi kom fram till var att göra slut inte finns som allternativ. Vi kan lixom inte INTE vara tillsammans. Det går inte. Vi får jobba oss igenom det som är jobbigt bara.. Å det är ju helt klart värt det. Jag älskar den där killen, och hans son. Jag är bara lite rädd att han aldrig kommer att vilja bilda en familj med mig.. låter barnsligt... men... jag är ju en del av deras familj. Men jag är rädd för att han aldrig kommer att vilja flytta ihop med mig och kanske till och med i framtiden skaffa ett barn till med mig. Men det är ju inte lätt för honom heller, om man varit fast i ett förhållande man vantrivts i.. då är man ju rädd att det nya som är bra ska förstöras och bli som det.. bara för att man gör sånna saker.. men så kommer det ju inte bli!
Jag måste sluta leva i framtiden och försöka leva i nuet. Inte heller det förflutna vill jag leva i utan här och nu!

Haha, jag känner att kryssningshistorien flummade iväg lite.. :) Så går det ibland!

gonatt!

Tittade på Anna Skipper på 3an nyss.. a lot of crap.
Jag tror inte på hetsdieter som bara leder till att man tröttar ut sig själv och äter mer än innan, vilket leder till viktuppgång.. sen tittade jag på programmets hemsida och insåg att så var det. De flesta hade gått upp igen, några vägde mer än innan.

Jag har alltid pendlat upp och ner i vikt. Mina senaste år har enbart handlat om upp å ner.. gärna 10 kg åt gången. Jag vet aldrig hur jag själv ser. En känsla som är rätt obehaglig. Jag har en pojkvän som är världens bästa, vi har skitkul och vi hittar på saker.. lagar god mat (godaste!!) och dricker vin.. aj aj.. Men han överöser mig med komplimanger och tycker (eller så ljuger han jävligt bra) att jag är den sötaste, snyggaste och sexigaste han sett.. Å han älskar mig. För den jag är.. men vad hjälper det då? Jag börjar faktiskt inse att jag måste älska mig själv. Att det kanske till och med är det som är det viktigaste. Jag måste sluta med mina "mirakeldieter". Nu har jag kört med sånna typ ett och ett halft år.. allt det har lett till är att jag gått upp mer. Jag är en tjooooockis...

Men nu är det ändring! Råget är måttat! Ett nytt blad skall skrivas. Vinden har vänt och det är min tur nu. gangstastyle!

Den här gången är det långsam viknedgång som är mitt måtto. Sakta men säkert mina slagord. Motion. Äta måttligt. Men unna sig ibland så man inte blir ett freak. Den här gången ska det gå. Och med alla mina två läsare som vittnen (ni vet vilka ni är and I love you) ingår jag härmed ett avtal med jävulen. Innan midsommar ska jag ha gått ner 8 kg. Det ni. Nu är det out in the open. Nu finns det på nätet, går ej att radera. Jag måste...

HAHA! Får väl hålla en uppdatering här lite då och då om hur det går...

Men en sak är säker... jag kommer bli så JÄVLA HET!! damn! :)

Har ju precis fattat att man kan lägga upp bilder. So this is my life.


 this is me. Theresa. Jag är snäll, lite korkad. Flummig och tossig, men alldeles underbar!

 this is my booo. Min karl. Min kärlek. My hoooottie. Pontus. Världens bästa!

 det här är min syster. Hon är cool. Inte bara jävligt snygg, hon är smart oxå! (å singel) ring!

 här är min mor och far. Dom är grymma. Klänger fortfarande på  varann som två tånåringar!

 detta är min kreativitet när den är på topp. (vilket sällan sker) målat i eyeliner och fetsmink.

 sen har jag världens sötaste vänner. Här är två av dem, Anna-panna och Moomin-Malin!

 just nu pluggar jag ärslet av mig på kth i Haninge. Men det är roligare med en till bild på Mr P :)

      taddaaa.. huset i Småland. Underbara, stora, snälla hus! Eller som vi kallar det, Småland. Kort och gott. haha

Ett jävla tjat tycker jag.. i hiphoplåtar osv.. va man kommer ifrån.. the hood.. eller whatever..
Men.
Hittade idag en gammal påse med grejer mamma och pappa tagit hem när dom besökte vårt landställe i Honrsborg i Småland för sista gången för att röja. (Det är sålt)
Bara lukten i påsen fick mig att rysa. Älskade landställe. Älskade hus. Älskade Småland.
Vi (jag, syrran och 3 små rödhåriga kusiner) har lekt på detta landställe i år efter år. Huset har min gammelmorfar byggt. Övervåningen har min nu bortgångne morfar renoverat. Det känns så speciellt att komma dit.

Så nu när jag öppnade den väldoftande (kan vara en aning möggel, men gott luktar det) hittade jag en gammal fotopärm. Med kort på diverse gamlingar jag aldrig hann träffa innan dom gick bort. Ändå kände jag nån sorts samhörighet med dom. Jag känner, fast jag inte vill erkänna det stark samhörighet och värme för min släkts tidigare medlemmar.. mina släktingar. Mina rötter.

Coolt såntdär. När jag blir äldre ska jag minnsann börja släktforska..

Jag kommer aldrig glömma doften i Småland. Huset, tomten, vår hemmagjorde tennisplan, Tuvesjön. Alla minnen med morfar och kusinerna. Sommaren, vinden, resorna till havet och Danmark...
Aldrig.

Igår var jag som sagt på bio.. me Ylva.. såg Juno... rekomenderas.. varmt!
Som sig bör när man går på bio åt vi godis.. mums.. so far so goooood..
Problemet är jag bara att jag inte ätit godis på en vecka.. till och med lyckats äta rätt nyttigt..
Vilket inte alltid är så lätt..

Så sitter man här idag... sockerbakis. Ont i magen, uppsvullen... trött..
Trots alla dessa smärtor ber kroppen om mer.. konstigt nog..
Håll med om att det alltid är så.. låter man bli godis ett tag så skiter kroppen it efter ett tag..
Men så fort man fallit dit, bara för en liten liten stund.. så vill magen ha mer mer mer..

Socker är jävulens påhitt. Godis är grunden till allt ont. (mkt iaf)

Så är det.. men jag klarade av bakissuget idag.. så förhoppningsvis mår jag bättre imorn..

Längtar efter Pontus... å vi hinner inte träffas på resten av veckan... abstinens!! ah

Så har man tillslut åter igen fått ett hem, en plats att bo på... tak över huvudet..
I handen, långt bort.. men nära till mitt "nya" liv.. dvs kth (handen) och kärleken (Fruängen)
Känns bra.. mitt första förstahandskontrakt...

Litet. 28,1.. viktigt me ettan där.. men va fan, jag har bott trängre..

Dyrt.. men va fan, man kan väl leva på nudlar?? Är inte det va alla studenter gör??
Okej att jag räknat ut att jag kommer att ha som max 1500kr efter att hyran, räkningar och mat är betalt..
Men va fan. Det räcker till rätt många Björndräpare på studentpuben.. woho...

Sen har det varit en konstig helg. Stress. Har bråkat mkt me Pontus.. I onödan.. nya psykpiller.. tenta idag.. mkt press helt enkelt.. Synd att det ska gå ut över den personen som faktiskt gör så att man mår bra.. dumt att riskera det lixom.. Två tjejer i klassen har varit med om ungefär samma sak i helgen, bråk me killarna.. sa jag att vi är under rätt stor press just nu?? hehe... inget att skratta åt.. men iaf.. hehe..

Nu sitter jag å tittar på csi.. skulle vilja jobba på ngt sånt labb... om jag blir kemist vill säga.. men jag vill inte se liken.. undra om man måste det.. jag kan väl pyssla me allt utom liken.. tänkte jag..
Eller så gör jag eget smink.. som ej är testat  på djur..

Förresten såg jag Juno idag.. den va skitbra.. rekomenderas!!!

Jag vill ha barn. Men det är nog bara hormonerna som pratar.. inget sånt på några år.. haha..

Imorn ska jag plugga kemi... hela dagen.. det e kul.. faktiskt.

Nu sitter jag å bajsar ord känner jag.. dags att sova.. eller jag menar, se klart på csi.. sen sova ;)

Va på en visning idag. Drömläge. Drömkök. Lagom stort rum. Liten ballkong. Theresan i extas.
Surt nog så är ju smaken som baken, förutom när det gäller lägenheter. ALLA tyckte ju såklart att den var toppen. Vilket är mindre bra då man ligger på plats 34. Att det bara tog nån minut att gå till stationen, 13 min kvar till Centralen gör ju inte lägenheten mindre attraktiv... Skit.

Direkt när jag kom in i lägenheten svävade mina tankar iväg kring hur lägenheten skulle kunnat inredas. Hur mina möbler skulle kunna placeras. Mitt liv i min nya lägenhet uppenbarades framför mina ögon. Dessa tankar har inte försvunnit under dagen. I mitt inre har jag redan slagit de 33 andra som va före mig i kön. Jag har redan flyttat, packat upp och börjat mitt nya liv. Jag har redan börjat fundera på vilka jag ska bjuda på inflyttningsfesten. Hur jag ska inreda den minimala balkong som fanns till lägenheten. Hur jag och Pontus skulle laga romantiska middagar i det stora köket. (Som man faktiskt inte bara kunde gå runt i och laga mat obehindrat, utom dessutom ställa ett stort matbord i).

Fan. Tre år i kön. Vad hjälper det???

Som grädden på moset håller jag på med fysik. Kanske hade varit smart att öppna böckerna lite tidigare. Men gud, va krångligt det är. Krafter. They are everywhere. Räcker det inte med att vi vet det, att vi fårstår att dom finns. Varför måste vi lära oss att räkna ut resultanter och den totalt utbildade friktionen. Panik. KS om en vecka exakt. Tre minuter till totalkaos i pallet.

Fan. Tre år på Östra Real. Vad hjälper det???

Ibland kan man faktiskt be om hjälp.
Ibland får man visa sig svag.
Ibland får man sträcka fram en hand och säga, jag orkar inte... hjälp mig.

Jag smsade Pontus, skrev att jag inte ville vara ensam ikväll.
Han är på väg hit nu. Jag behövde inte kräva. Bara säga att jag inte ville vara ensam, att jag behövde honom ikväll.

Jag känner mig lite dum för att han sitter och åker hela långa vägen så här sent..

Men jag är så jävla glad att han kommer hit! Till mig!

Vissa dagar kan jag känna mig hur ensam som helst. Det känns som om ingen förstår, ingen finns här för mig, ingen bryr sig på riktigt. Varför är det alltid just dom dagarna man faktiskt även är ensam? Då man verkligen behöver prata men ingen finns där att prata med. Man vet att man kan plocka upp telefonen, prata, be om sällskap. Men det gör man inte. Eller så är det just det man gör, man ber om sällskap men sådär fisförnämt... "jag vet att det blir sent men kan du inte komma över". Varför säger man inte "du måste komma hit, jag kan inte vara ensam med mig själv just nu" Då får man väl skylla sig själv för att man är ensam? Eller?

Folk berättar för mig att jag är rolig, folk berättar för mig att jag är smart. Folk låter mig veta att jag är lite rund, fine, men faktiskt ser rätt bra ut. Varför kan jag inte se det själv? Varför kan jag inte lita på mig själv, låta mig vara bra. Jag kan sitta och titta på kort på mig själv och tänka "hon ser ju inte så tokig ut som jag trott" Hon, inte jag. Dom bilder där hon ser fet och ful ut, det är jag. Varför måste det vara så, varför måste jag vara så satans envis.

Jag vill inte vara ensam ikväll. Men jag vågar inte blotta mig för någon. Vågar inte kräva att nån kommer hit. Inte ens Pontus. Jag vill att han ska komma hit, men jag vet att han ska upp sjukt tidigt imorn. Så jag vill inte tvinga hit honom. Men jag önskar att jag kunde skicka över några telepatiska tankar till honom, eller vem som helst men helst honom. Så att han kom hit. Nu.

Jag vill inte vara ensam med mig själv idag.

Jag känner hur det pulserar där inne, blodet.
Som vill ut.

Jag känner hur det rastlöst flyter omkring i trånga slangar,
längtar efter att flyta fritt.

Jag känner att jag inte är redo att släppa fram det, blodet.
Önskar att jag kan intala min kropp att vänta. Lite till.

Det är jag mot blodet idag. Jag känner hur det skriker efter luft,
letar efter en väg ut, kämpar, pulserar, krigar.

------
För i helvette! Här går man och skjuter upp sin mens för att kunna kramas lite på sin födelsedag med sin älskade pojkvän (vilket man förtjänar)
Men mensen är inte med på min melodi, Icke! Mens vill vara mens. Kvinnans kropp vill lida. Mensen kämpar, gör mig illa. Det gör ont. Men jag tänker inte ge mig. Inte innan kartan är slut. HA!

Jag har ett konstant dåligt självförtroende. Även om det inte syns utåt så finns det en ständig inre konflikt i min skalle. Jag har tryckt ner mig själv i så många år. Jag kan skylla på andra, på situationer. Men den riktiga boven i dramat är ju faktiskt jag själv.

Visst, jag menar.. det finns situationer som har påverkat min självbild.. kanske mer än jag vill erkänna. Men kan jag skylla på det? Kan jag skylla på mina osäkra "klasskamrater" som stötte ut mig i idrottsklassen, gympatränarna som inte alltid var så snälla som man kunde önska? Kan jag skylla på mina föräldrar som varit överbeskyddande och delvis därigenom fått mig att tro att jag inte klarar ngt själv? Vem ska man skylla på?

Jag vill inte skylla på någon. Jag vill bara sluta tänka nervärderande tankar om mig själv och mitt utseende. Folk kan säga åt mig 10.000 gånger att jag varken är särskillt fet eller ful. Att jag är en snäll människa. Men, va fan hjälper det när jag inte kan se det själv?

Dessutom så tror jag att det är många fler än jag som mår så här. Jantelagen har på något sätt blivit en reviderad lag, gått till överdrift. Du får inte tycka att du är bäst på något. Du får inte ens tycka att du är okej.

Jag är trött på det här. Så nu ska fanemig steken vändas, nästa blad börjas skrivas.. o.s.v...
Frågan är bara hur. Tankar som blivit automatiserade efter lång tids inprogramering ska nu börja programeras om...

Önska mig lycka till...

Jag mår bra. För det mesta. Ibland om inte annat.

Jag mår bra när jag är med Pontus. Jag mår bra när jag är med min syster. Jag mår bra när jag är med nära och kära som man så fint brukar uttrycka sig. Jag har ett bra liv, fine lite finskjusteringar skulle inte skada.. men i det stora hela.

Nu gäller det bara att må bra i mig själv, med mig själv. Va fan ska det va så jävla svårt för.

Jag har bara en sak att säga just nu. STJÄRT!

Allt har en början, allt har ett slut. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Folk vi älskar, skrattat med, delat våra tankar och vårat liv med. Alla ska de en dag försvinna. Jag vet inte om jag orkar se alla jag håller kära ryckas ifrån mig. Det är inte många som vet det, men jag är ruskigt rädd för döden. Inte bara för den dagen jag själv ska lämna denna jord för gott, utan för att dom jag bryr mig om kan tvingas lämna den tidigare än mig.

Jag var på begravning idag. Lennart Sjöberg, mammas mosters man. Trots att jag inte träffat honom på ett år och egentligen aldrig kännt honom så nära så lämnar han mig med minnen. Minnen av den där dagen vi var på deras landställen som barn, hans röst, sättet att gå. Men begravningen startade även andra känslor. Sist jag satte min fot i Spånga kyrka var det morfars kista som stod där framme. Jag minns inte mycket av hans begravning. Jag bara grät och grät och ville att han skulle vakna upp igen. Men det gjorde han inte.

Jag kommer aldrig sluta sakna min älskade morfar. Han togs ifrån mig innan jag var redo, innan någon var redo. Inte ens han själv var nog redo att ta det där sista andetaget. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag svek honom. Jag skulle ha suttit vid hans sida på sjukhuset, dag in och dag ut. Såsom han hade gjort om jag legat där. Men det gjorde jag inte. Jag klarade inte av att se honom så svag. Jag kommer att bittert ångra mig resten av mitt liv. Man önskar att man bara kunde få se honom en gång till, hålla hans hand och säga att allt kommer att bli bra. Men så är det inte alltid. Fan, vad jag saknar dig morfar. Det känns som ett stort hål i hjärtat på mig. Jag skiter i att det låter klychigt. För så känns det. Som om en del av hjärtat slutade fungera i samma ögonblick som telefonen ringde den där morgonen. Hade jag bara åkt dit kvällen innan, hade ´jag kunnat få se dig en gång till. Fan.

Ibland kan det ta ett tag innan man inser varför någon varit så speciell för en. Morfar var den enda som trodde på mig. Det är inte helt sant i och för sig. Det finns många som bryr sig om och tror på mig. Men inte som morfar. Inte så villkårslöst. När jag sökte till Åsa tvivlade hela min familj på att jag skulle komma in. Utan morfar. Hon kommer in, var det enda han sagt till min mamma då dom disskuterat saken. And I did. Tack vare att morfar ängnade en hel dag åt att köra mig till min audition i Sköldinge. Jag kommer aldrig glömma den gången när jag var kanske 15 år och hittade en underbar långklänning i en affär. I Skärholmen i pausen på en fotbollsmatch. En klänning jag visste att jag aldrig skulle få. Vem åkte tillbaka och köpte den? Morfar. På min önskelista som jag skrivit upp på Zanzlösa smycket inför min student, hade han utan att tveka pekat på det dyraste på listan och sagt; det halsbandet ska hon ha! 

Ettav mina starkaste minnen är från min student. När jag kom ut i folkhavet och tillslut hittade min familj. Att få krama om min cancersjuka morfar, som grät då han inte trott att han skule få uppleva den dagen. Dagen då hans äldsta barnbarn tog studenten. Morfar, det gör ont i mig att du aldrig kommer att få se Frida, eller kusinerna ta studenten. Du kommer inte få träffa dina barnbarnsbarn. Du kommer inte att se oss växa upp och vi, vi kommer aldrig mer få skratta åt dina dåliga skämt. Se dig springa ut mitt i en åker med din kamera. Se dig låta hela världen stanna då ett flygplan passerar oss.

Du är saknad morfar. Fan va du är saknad! Det slutar aldrig göra ont. Du skulle inte ha lämnat oss. Inte än.

Jag saknar dig morfar, jag älskar dig och jag är tacksam för den tiden jag fick med dig.
Världens bästa morfar!